Din eller min?

Ska vi ta din volvo eller min volvo? Undrade gubben när han ringde. Fick dåliga vibbar, betyder det att pontiacen inte vill gå till helgen!? Nä då! Det ska nog ordna sig, med mindre reparationer och en välfylld skuff och då pratar jag inte pilsner. Vatten, ska vi ha med oss. Ok äldre bilar, typ raggarbilar, har jag lärt mig kokar ofta och kan knackas igång. Den här bilen har jag aldrig behövt banka på men en hel del annat har vi ju gjort under våra resor.

Som att gå med den. Vet inte hur långt vi gick och sköt bilen, den gången vi inte kom ända fram till Västerås på Power Big Meet. Redan efter 3 mil började bilen krångla. Tänk om vi vetat då vad vi hade framför oss. Men då var vi nyduschade och fulla av energi inför resan. Bilen gick rätt dåligt uppför en lång backe med blygsam lutning så vi fick stanna till och börja skruva. Hm.. måste vara något med förgasaren. Bilen svarade helt enkelt inte. Förutom att fota så kikade jag också under huven och råkade pilla på en plast mojäng - som sprack. Ojsan! Undrar om den hade en viktig uppgift att fylla där i förgasaren. Ja men ursäkta! Jag är totalt hopplös vad det gäller bilar och motorer. Snacka om att känna sig dum där man stod och höll i den lilla plastbiten. Men men, vi skruvade ihop och fortsatte, jo men den gick lite bättre.

 Vem som helst hade ju avbrutit och åkt hem igen, men inte vi. Vi fortsatte vår mödosamma resa. Bilen gick rätt skapligt, ja fast det beror ju på vad man jämför med. Vi fick stanna då och då för att låta bilen svalna för att sedan krypa vidare genom landskapen. Vi tog det lugnt, vi hade startat tidigt och skulle nog hinna fram till swapen i skaplig tid.

I Ludvika hade vi tröttnat rejält och plockade fram verktygslådan igen. Roger kröp in under huven och skruvade loss allt som kunde tänkas fela. Vi fick trevligt sällskap av ett gäng raggare som vi delade vårt rökta rådjurs kött med. När allt var ihop skruvat provkördes bilen och den gick som en dröm. (ett tag fast det visste vi inte då) Ta en öl du, sa jag till Roger. Jag tyckte han var värd en då när han hade lagat bilen. Efter bara någon kilometer dök samma problem upp igen. Trodde då att Roger skulle bryta ihop som utbrast: - Jag är ingen riktig karl jag kan bara städa. Det är sant, ja alltså det sista, han är för jäklig på att städa. Men nog kan han skruva med bilen, om vi bara visste vad som var fel.

Timmarna gick och vi började misströsta. Till slut siktade vi på att hinna fram till Fagersta innan mackarna stängde vid 21 tiden. Snacka om stressigt, bilen kröp fram efter vägen.

Vi hann fram till Fagersta, vilken lycka!! Roger hade funderat ut att det måste sitta ett filter någonstans, frågan var bara var! Vi hade alltså tänkt inhandla filter på macken. Då hade vi varit igång runt 13 timmar på vår resa ner mot Västerås. Den resan tar väl inte mer än ett par - 3 timmar med paus i normala fall. Nä inga bränsle filter men kaffe filter! Fick vi till svar. Lovar, det kassa biträdet var nära en snyting. Man kan inte skämta med två trötta pontiac raggare som gått och knuffat på bilen i 12 timmar. Kaffefilter, jäkla mackar nuförtiden!

Värsta stoppet vi gjorde under natten var när vi knuffade bilen av vägen in i ett ris för att sova. Vi såg lite bildelar som var spridda över parkeringen - slaktplats!? Vi bäddade i baksätet (bara det är ju ett skämt om man vet hur en Trans Am ser ut i baksätet. Där kan man inte ens sitta bekvämt, än mindre ligga 2 stycken.) och la oss för at slumra. Vi låg tätt intill och det var riktigt mysigt tills en bil vråladendes vände på en 5 öring framför oss och luste rakt på oss. Jag fattade inte vad som hände när Roger gjorde liggande höjdhopp över till framsätet och drog igång bilen. När fan kör du jag har ju druckigt! Jag äntrade förarstolen med sällan skådad elegans och gjorde en rivstart så framänden reste sig för att fly. Inte vet jag om dom tänkte stjäla bilen eller plocka isär den. Vi flydde! Efter den rivstarten var ju filtret rätt igenproppat så vem som helst kunde ha sprungit ikapp oss när vi kröp iväg upp på vägen igen. Vilken jäkla parodi. Efter den händelsen vågade inte Roger blunda ens, vi kämpade på resten av vägen. Vi sköt den där jäkla pontiacen som en barnvagn.

Det var en märklig resa när vi gick med bilen. För att spara på batteri satte vi bara på lyset när bilar åkte förbi oss. Då och då hade vi telefon kontakt med övriga i klubben som redan var på plats. Allt medan lördag kvällen fortlöpte och blev till natt blev samtalen mer och mer värdelösa. För varje gång vi ringde fick vi mindre och mindre i utbyte av samtalet. Orsaken var ju den att polarna i andra änden blev mer och mer på lyset så att säga. Till slut blev det mest sludder, inte så mycket vettigt om hur vi skulle kunna reparera och förstås luska ut vad bilen led av. Någon diagnos fick väl inte förrän vi skulle åka hem på söndagen. Det var som Rogge misstänkt, ett skitigt bränslefilter, frågan var bara var!! När problemet var fixat, nytt filter gick bilen som en klocka igen.

Efter 24 timmar kom vi nästan ända fram. Resan tog slut i Surahammar strax innan Västerås. Vi gav upp och la oss för att sova. Vi hade då ömsom gått med bilen ömsom krypit fram, tror jag gasade med ena tån för att inte ge för mycket och ta död på det lilla liv som fanns under huven. Efter att ha slumrat ett tag i baksätet på vår Trans Am var vi som nya igen och liftade in till träffen med några lokala raggare. Så vi kom ju på träff men inte bilen.

Brukar bli mobbad för att jag har så mycket packning och gärna mat när jag åker någonstans. Det behöver inte vara långt men en pick nick är väl alltid uppskattad, eller hur!? Kan ju bara säga att det var tur att halva bilen var full med mat eftersom vi befann oss i eller bredvid bilen i hela 24 timmar i sträck. Och går man med en bil, en tung bil, då kan behöva lite energi för att orka. Vi övervägde ett tag att ringa efter bärgning men när vi hörde pridet då knuffade vi älsklingsbilen några kilometer till.

Nä vi får hoppas på bättre lycka till helgens meeting.

Påminner mig om vad moster sa den gången. Då hade jag ringt taxi och åkt hem och skickat räkningen till gubben! Men jag får ju svara då att det här är väl kärlek det, i vått och torrt, i nöd eller lust. Jag kan ju inte ge upp bara för att det tar emot. Och vägen är ju själva resan, inte målet. Vi hade faktiskt skit kul det där dygnet, och vi kom ju på träffen, fast lite sent då. Det är skönt ändå, att veta var vi har varandra. Att vi, när nöden är som störts, har någon att lite på. Det känns tryggt att ha en sån karl! Ja ingen annan var ju intreserad av hur det gick för oss. Jo Rogers ena syster, hon hade nog fixat en trailer och hämtat oss mitt i natten om vi bett om det.

Lägger med en bild på min älskling och vår älskade bil från just den resan. Det är vårt första stopp efter 3 mil och vi har fortfarande humöret uppe!